Eftersom jag har delat upp min berättelse tidigare i 2 kapitel så ska jag nu slå ihop de till en berättelse och även skriva den sista delen som ni fortfarande inte fått läsa. Så nu när jag ändå inte har något bättre för mig så ska jag skriva ner allt, eller ja.. Det jag kommer ihåg! :P

Någon vecka innan beräknad förlossning åkte jag och Martin in till förlossningen eftersom att jag hade minskade foster rörelser och man blev lite orolig, där visade det sig att bebis mådde som han skulle så de var ju skönt. Men där gjorde dom en uppskattning på att han vägde nästan 4.4 kg, vilket gjorde mig och Martin chockade eftersom min barnmorska hela tiden sagt att hon inte trodde han var så stor utan det såg bara ut så eftersom jag är så liten så såg de ut som han skulle vara större.. Lite chockade var vi men var glada över att allt annars såg bra ut :)

När jag sedan hade gått över tiden var jag på besök hos min barnmorska och då diskuterade vi om detta och hon tyckte si och så om att dom inte bokat en ny kontroll för att kolla upp om "viktskillnaden" verkligen stämde.. Hon ringde upp till förlossningen för att boka in mig på en tid så fort som möjligt eftersom hon inte tyckte jag skulle gå över mycket mer för jag var så tröt och less på alltihopa. Men de är ju läkarna som bestämmer så jag fick en tid till Måndagen den 22/8.. Vilket var en vecka kvar tills dess, snacka om att jag led den veckan.. Den drygaste veckan i hela mitt liv.. Och eftersom dom då menade på att han skulle vara så stor skulle de bli på tal om kejsarsnitt eftersom jag förmodligen var för liten för att föda ut ett barn på 4.4 kg.

Måndagen kom och jag och Martin åkte in med hopp om att vi skulle få stanna, antingen att dom skulle sätta igång mig eller ett kejsarsnitt. Men efter en del antal kontroller så skickade dom hem oss igen och fick en ny tid till Onsdag kl. 8 .. Dom ville att förlossningen skulle starta av sig själv så två dagar till skulle tydligen inte skada. Ni kan ju tro vi blev arga, då hade jag nu gått över 16 dagar. Och angående kejsarsnittet menade dom att de fanns ingen anledning till det om jag inte hade försökt att föda normalt..

Det blev nu Onsdag och vi åkte in klockan 8, vi fick ett rum och sedan testade dom att sätta igång mig med en gele dom trycker upp i livmodertappen, och vid detta stadie var jag öppen 2cm. Efter dom lagt in denna gele i hopp om att få igång förlossningen fick jag ligga still i en timme och efter de fick vi göra vad vi ville bara vi var tillbaka vid 4 igen då dom skulle kontrollera om något hänt, så vi träffa lite kompisar och så sålänge och fördrev tiden fram till 4. Då kontrollerade dom, fortfarande öppen 2 cm och inga verkar hade jag fått. Så dom gjorde samma process igen med dubbel dos och sen skulle dom kolla igen klockan 10.. Så där emellan fick vi också fördriva tiden, bland annat så badade jag och sen blev klockan 10 och ny kontroll, inget hade hänt.. Mer än att jag kände som en extrem mensverk hela tiden, så jag fick tabletter som motverkade den effekten gelen hade gett så jag kunde sova ordentligt den natten... Senare på kvällen ville jag och Martin ut och gå en runda för vi hade så otroligt tråkigt, och eftersom jag hade börjat få lite ont så körde Martin ut mig i rullstol. Jag har nog aldrig haft så kul i hela mitt liv, som vi skrattade.. Vi hade typ rullstolsrally och Martin höll på att välta mig i rullstolen hahah ! Så kul vi hade hahah!



Jag och Martin inne på förlossningsrummet på Onsdag kväll :)

Torsdag blev det och nu skulle det försökas igen, så nu tog dom hål på mina hinnor.. Och tro mig det är ingen rolig historia, de känndes som man kissade exakt hela tiden haha ! Och eftersom vi skulle träffa mamma och Carina för en fika fick jag ha jätte stora blöjor för de rann vatten hela tiden, örk :P hahaha ! Att ta hål på hinnorna gjorde väl inte direkt susen det heller, jag började känna av de, men inte alls i den bemärkelsen att jag hade ont.. Ska dock tillägga att de säkert finns mycket mer att berätta men minnet sviker mig redan, man var så inne i allt annat så att lägga exakt på minnet var som hände hela tiden och i vilken följd är inte de lättaste hahah! Eftersom inget ville riktigt så var de slutgiltiga att ge mig dropp, så senare eftermiddagen runt 5-6 tiden skulle jag tro så blev det så.. Och det gjorde susen, 5 minuter efter droppet satts in började jag få verkar och de började göra riktigt ont, så de var bara att ringa på klockan så var det dags för lite lustgas.. Haha, de var rätt kul i början men ju ondare man fick desto mindre hjälpte det och mindre roligt var det.. Dock tyckte nog Martin de var kul de få gångerna han provade lustgasen haha! Mina verkar blev extrema efter ett tag, normalt skulle man ha 4 starka verkar i minuten, jag hade 6.. Så jag hade ingen lugn stun så det slutade med att droppet fick plockas bort, men verkarna fortsatte .. Och jag skrek och hade mig, fyfan .. Den smärtan går inte att beskriva. De är fruktansvärt! Jag ska vara glad över att jag har en sån underbar pojkvän, så fort jag kännde för att ge upp och tänkte skita i lustgasen tog han och tryckte upp den i ansikten på mig igen. För jag visste knappt ut eller in, jag hade bara så jävla ont och skrek och skrek.. Fast de gjorde så ont ska jag helt ärligt säga att jag satt hällre i mina egna kläder just då än att vara i Martins kläder, de måste vara hemskat att sitta och se någon man älskar ha så ont utan att kunna göra någonting.. Fy fan!



Här sitter jag på pilates bollen och har skitont, hur fan ska man kunna beskriva den smärtan?! Haha, men de var helt klart värt det om man tänker på vad man får ut utav det :)


Eftersom jag fortfarande bara var öppen 2 cm efter allt detta och jag hade så fruktansvärt ont bad jag om en epidural, och så skulle de bli. Men i väntan på att narkosläkaren skulle komma började jag må konstigt, jag började kräka och känna mig febrig och yr.. Den tiden att vänta på narkosläkaren kännde som en evighet, men jag skulle tro att det tog knappt 10 minuter förän han var där. Och sagt och gjort skulle han lägga epiduralen. Jag låg i fosterställning i sängen, när stackars lilla läkare försöker att sticka mig i ryggen ligger och och andas lustgas, skriker och gapar för de gör så jävla ont, inte epidualen utan verkarna och mitt i allt kräker jag igen.. Så jag ligger alltså och kräks i forsterställning, försöker andas lustgas mellan varven och skriker som fan när stackars Dr. Narkos försöker dämpa mina smärtor, eftersom jag knappt kunde ligga still tog ju detta ett tag.. Men de blev i alla fall gjort! Och tacka GUD för epidural, de var den skönaste känslan jag någonsin kännt. Från att gå och ha så ont så du bara vill dö, till att kunna ligga och känna av när du har verkar, men de gör helt plötsligt inte ont! Aaaah, den känslan från att ha så ont till att känna den smärtstillande effekten var helt underbar! .. Liten som himmelriket skulle jag tro hahah !

Så nu när jag kunde ligga stilla började dom och ta massa prover och så på mig, vet faktiskt inte om dom tillochmed lät mig ligga ett tag eller om allt hände på en och samma gång. :S Men i alla fall, jag började må sämre och sämre, jag fick 39,9 i feber och började få feber frossa. Jag har nog aldrig skakat så mycket i hela mitt liv, de var nästan som att någon hade satt mig på en tvättmaskin när den torktumlar , väldigt obehaglig känsla att inte kunna styra över sin kropp utan den bara skakade och skakade, och frös gjorde jag.. Som att stå naken i snöstorm mitt i vintern. Bebisens hjärtljud började slå lite fortare men än så länge inget märkvärdigt, men ju mer tiden gick desto mer klappade det.. Låter kanske lite kontsigt att säga, för när man ser förlossningsprogram på TV och de är så att ens bebis hjärtljud skenar iväg blir jag alltid jätte rädd och har sagt att skulle det vara jag hade jag blivit jätte rädd och nervös och börjat fundera på hur allt skulle sluta. Men i detta fallet gjorde jag inte det, jag mådde så dåligt så jag tänkte inte så långt i det fallet. Jag tänkte konstigt nog mer på mig själv av någon anledning just då. Jag mådde röv rent ut sagt! Det kom in fler och fler sköterskor på rummet och barnmorkor och speciellt minns jag underläkaren, en mycket mycket fin och trevlig människa på alla sätt! Visst alla där var hur trevliga som hälst, men man har starkare minnen av vissa än an andra konstigt nog..

Det bestämdes att de skulle tas ett litet blodprov på bebisens huvud, och allt var ett faktum. Skulle blodprovet visa sig vara bra, skulle de inte finnas någon anledning till att inte låta mig försöka komma till ett stadie där jag skulle kunna föda själv. Däremot skulle de visa sig att de inte skulle vara bra så skulle det omedelbart bli ett kejsarsnitt. Provet togs och togs till ett labb, några minuter senare kom en barnmorska tillbaka och pratade med underläkaren. Efter det berättar underläkaren för mig och Martin att provet var bra, men hon skulle för säkerhet skull kolla lite mer med en överläkare. Så hon försvann ett tag och sen kom hon tillbaka med doktorer, barnmorskor, sköterskor och gud vet allt! Där var så mycket folk och helt plötsligt gick allt väldigt fort......

Jo, de skulle bli ett kejsarsnitt. Jag var nästan lite berädd på det, men ändå blir man så chockad och rädd, tror man mest blir rädd för att allt måste gå så fort. Och stackars Martin, han blev nog mer rädd än vad jag var. Just med tanke på att jag mådde som jag mådde och där sprang folk runt omkring så blev han väl mest orolig. Jag kastades upp på en säng och halsband och allt plockades bort från mig, kläderna klipptes upp och fler och fler nålar fick prya min kropp. Jag som HATAR nålar! Jag tror jag fick en liten blackout där ett tag, jag blev helt förvirrad ovh kändes som jag försvann från verkligheten ett tag. Där var så mycket folk och alla gjorde helt olika saker! Dock minns jag hur otroligt stilig min man var i operationskläder! :P

Jag rullades ner på operation och där väntade mer folk, alltså fråga inte hur mycket folk dom är när de blir såhär, dom är sjukt många, men alla lika trevliga och jag ger dom ett stort eloge för deras kompetens! Där försökte några lugna ner mig när jag sedan flyttades över på en brits, men jag kunde verkligen inte sluta skaka och jag mådde bara sämre och sämre så de blev rätt brottom. Jag fick bedövning och för att kollade så att jag var bedövad tillräckligt så sprutade dom iskallt vatten över min kropp, men de kännde jag ju givetvis inte. Martin satt brevid mig under hela ingreppet och jag moinns jag tittade på honnom när jag förstod dom hade börjat skära i mig, ag tror innerst inne jag blev livrädd då, men jag ville inte direkt visa det! Så länge Martin var vid min sida visste jag att allt skulle bli bra. De är rätt läskigt hur man kan känna att dom är typ inne i ens magen men ändå inte ha ont. Jag kännde ett "flump" och jag sa till Martin: "Är han ute nu?!" men Martin precis som jag kunde inte se för skynket var ivägen. Men 2 sekunder efter hörde jag ett skrik. Den kännslan går inte att beskriva. Jag grät av lycka och tittade fortfarande på Martin innan han fick försvinna med in för att torka av Kimbo och klippa navelsträngen. Jag minns så väl att jag frågade säkert 4 stycken inne på operations salen, "blev det en pojke, Blev det en pojke?!" men de var ingen som hade sett det så fick inget tydligt svar, men när Martin kom tillbaka in och jag fick se Kimbo ställde jag samma fråga till honom. Och ja, mycke riktigt.. Lilla Kimbo Maximilian Mikael Magnuson kom till världen 20.40 den 25/8 2011 ! Jag kunde se Martins ögon glittra av lycka och de var det bästa ögonblicket i hela mitt liv!





Eftersom en snäll sköterska ville ta ansvaret för kameran på andra sidan skynket så fick vi dessa bilderna. Helt fakntastiskt!


Jag syddes ihop och Martin fick med sig Kimbo tillbaka till vårt rum, men jag rullades ner till uppvaket, inte för att jag skulle vakna upp, för jag var ju vaken. MEn eftersom jag mådde som jag mådde ville dom hålla koll på mig! Jag låg med 5 täcken och skakade, och sen började jag blöda. De var obehagligt. Förlorade nästan en liter blod. Jag låg bara och väntade på att jag skulle få komma upp till Martin och Kimbo och efter 2 timmar på uppvaket kommer en sköterska och säger att dom är på väg från förlossningen nu och ska hömta mig. Vilken lättnad.. Men där låg jag ytterligare 2 timmar. För dom hade fått en förlossning precis när dom skulle hämta mig. Typiskt, jag låg brevid en klocka. I hela 4 timmar förljde jag varje sekund som kändes som en evighet. Jag visste inte hur de var med MArtin och Kimbo och jag ville ju träffa dom. Och med tanke på hur allt hade varit med mig så oroade jag mig för Martin, om han visste något om mig. Tänk själva att sitta och inte veta alld hur det har gått med mig. Hemsk känsla!

Dock kom dom till sist och hämtade mig och rullade tillbaka mig på rummet, och precis när jag kommer in på avdelingen ringer Martin i klockan till sköterskorna för han skulle fråga efter mig. Och då öppnar dom dörren till honom och säger: "Ringer ni på mamma?!" och jag kunde höra lyckan i Martins röst. "Kommer hon nu?!" och så rullade dom in mig till honom och Kimbo. Åh vilken lycka att äntligen få ha honom på bröstet. Där hade Martin suttit med honom i 4 timmar utan mig.. Vilket jag faktiskt egentligen tycker är bra, för normalt sett är det alltid modern som får känna närheten av barnet först. Men nu fick Martin den chansen och de fick mig att må så bra!



Bild som Martin tog på han och Kimbo under tiden jag låg på uppvaket :)





Dettakort är taget precis när jag kommer tillbaka från uppvaket och fick hålla han för sösta gången! <3

De kommande dagarna var dock inte roliga, jag hade ont, blödde som fan och kunde knappt röra mig. Och eftersom jag fortfarande hade någon form av infektion i kroppen fick jag spendera 5 dagar på sjukhuset. JAg mådde skit, jag ville bara hem. Där låg jag med nålar och allt och fick medicin rakt in i blodet flera gånger om dagen och prover togs hela tiden, Fick fortsätta gå på medicin när jag kom hem också!



Mina älsklingar, där skulle jag gissa att Kimbo är 6 timmar gammal :)

De hände mycket undertiden vi låg inne sen, men inget märkvärdigt. Minns bara så väl att jag ville hem!
Så det första jag gjorde när vi sedan kom hem var att gråta, krama om Martin och säga.. Äntligen är vi hemma!


Kimbo Maximilian Mikael Magnuson - 110825 - 20.40 - 4280g - 55cm
Den kärleken går ej att beskriva, nu är vi äntligen en familj ! <3

Jag sitter med Kimbo i knät och kramar om han hårt samtidigt som jag sitter med gråten i halsen.. Att livet är orättvist det har jag fått lära mig, men jag börjar mer och mer inse hur snabbt saker kan ryckas från en. Man måste ta vara på varje sekund! En mor har precis förlorat sin knappt 10 veckor gamla dotter.. Skänker mina tankar och många styrkekramar till Mimmi, och ikväll tänder jag ett ljus för lilla Lilly <3

Hur i hela helvete laddar man upp egna filmer på bloggen ?! :S