....... eftersom jag fortfarande bara var öppen 2 cm efter allt detta och jag hade så fruktansvärt ont bad jag om en epidural, och så skulle de bli. Men i väntan på att narkosläkaren skulle komma började jag må konstigt, jag började kräka och känna mig kontsig.. Den tiden att vänta på narkosläkaren kännde som en evighet, men jag skulle tro att det tog knappt 10 minuter förän an var där. Och sagt och gjort skulle han lägga epiduralen. Jag låg i fosterställning i sängen, när stackars lilla läkare försöker att sticka mig i ryggen ligger och och andas lustgas, skriker och gapar för de gör så jävla ont, inte epidualen utan verkarna och mitt i allt kräker jag igen.. Så jag ligger alltså och kräks i forsterställning, försöker andas lustgas mellan varven och skriker som fan när stackars Dr. Narkos försöker dämpa mina smärtaor, eftersom jag knappt kunde ligga still tog ju detta ett tag.. Men de blev i alla fall gjort! Och tacka GUD för epidural, de var den skänaste känslan jag någonsin kännt. Från att gå och ha så ont så du bara vill dö, till att kunna ligga och känna av när du har verkar, men de gör helt plötsligt inte ont! Aaaah, den känslan från att ha så ont till att känna den smärtstillande effekten var helt underbar! .. Liten som himmelriket skulle jag tro hahah !

Så nu när jag kunde ligga stilla började dom och ta massa prover och så på mig, vet faktiskt inte om dom tillochmed lät mig ligga ett tag eller om allt hände på en och samma gång. :S Men i alla fall, jag började må sämre och sämre, jag fick 39,9 i feber och började få feber frossa. Jag har nog aldrig skakat så mycket i hela mitt liv, de var nästan som att någon hade satt mig på en tvättmaskin när den torktumlar , väldigt obehaglig känsla att inte kunna styra över sin kropp utan den bara skakade och skakade, och frös gjorde jag.. Som att stå naken i snöstorm mitt i vintern. Bebisens hjärljud började slå lite fortare men än så länge inget märkvärdigt, men ju mer tiden gick desto mer klappade det.. Låter kanske lite kontsigt att säga, för när man ser förlossningsprogram på TV och de är så att ens bebis hjärljud skenar iväg blir jag alltid jätte rädd och har sagt att skulle det vara jag hade jag blivit jätte rädd och nervös och börjat fundera på hur allt skulle sluta. Men i detta faller gjorde jag inte det, jag mådde så dåligt så jag tänkte inte så långt i det fallet. Jag tänkte onstigt nog mer på mig själv av någon anledning just då. Jag mådde röv rent ut sagt! Det kom in fler och fler sköterskor på rummet och barnmorkor och speciellt minns jag underläkaren, en mycket mycket fin och trevlig människa på alla sätt! Visst alla där var hur trevliga som hälst, men man har starkare minnen av vissa än an andra konstigt nog..

Det besrämdes att de skulle tas ett litet blodprov på bebisens huvud, och allt var ett faktum. Skulle blodprovet visa sig vara bra, skulle de inte finnas någon anledning till att inte låta mig försöka komme till ett stadie där jag skulle kunna föda själv. Däremot skulle de visa sig att de inte skulle vara bra så skulle det omedelbart bli ett kjejsarsnitt. Provet togs och togs till ett labb, några minuter senare kom en barnmorska tillbaka och pratade med underläkaren. Efter det berättar underläkaren för mig och Martin att provet var bra, men hon skulle för säkerhet skull kolla lite mer med en överläkare. Så hon försvann ett tag och sen kom hon tillbaka med doktorer, barnmorskor, sköterskor och gud vet allt! Där var så mycket folk och helt plötsligt gick allt väldigt fort......


fortsättning följer ! ;)